Jordan B Peterson – Den starka mannen som utmanar tidsandan

När etablissemanget möter Jordan Petersson är det mycket som “gets lost in translation”. Dels rent språkligt mellan engelskan och svenskan, men det handlar också om terminologin. Få av oss är helt flytande på engelska, ännu färre är flytande i psykologisk terminologi. Det sista gör att det blir en kollision mellan världsbilder.

4 november 2018 av Gertrud1

I Skavlan så blev det första missförståndet detta angående det engelska ordet ”weakness”. I Sverige pratar vi om vikten av att visa svaghet i meningen att öppna oss och visa oss sårbara, men det är något helt annat Jordan talar om. Rent språkligt så förklarar amerikanska Merriam-Webster ”weakness” som en moralisk svaghet, en defekt. Engelska Oxford dictionary förklarar ”weakness” som en “ofördelaktighet”, en icke tilldragande del av karaktären. Så är också fallet i den psykologisk kontexten, där begreppet ”weak” betecknar svagheter i karaktären. Exempel på detta är att att individen kan vara självcentrerad, trångsynt, fördömande, initiativlös, oansvarig, att denne lätt övergår från förnuft till känsla. 

Styrka handlar då istället om att kunna hantera motgångar, vara anpassningsbar. Att ha kontakt med sina behov och kunna uttrycka dem på ett balanserat sätt. Styrka handlar också om att kunna föra en diskussion på en saklig grund, och inte gå i försvar med anklagelser, skambeläggande, hån, eller andra verbala eller fysiska angrepp. Fokus kommer att ligga på lösningen och inte på problemet. En person med starkare personlighet tål och kan tillgodogöra sig kritik, istället för att slå ifrån sig, eller gå till motangrepp. Den starkare personligheten kännetecknas också av förmågan att se det större perspektivet vid motgångar. En starkare person har också resurser att komma tillbaka efter svårigheter. Men det viktigaste av allt är förmågan att interagera med omgivningen på ett ärligt och rättframt sätt, att stå upp för den man är, att inte hänge sig åt manipulationer och härskartekniker.

Vad som kan vara bra att ha i bakhuvudet gällande svagheter i ens personlighet är att man inom psykologin inte är fördömande, man delar inte in människor i bra och dåliga människor, eller bra och dåliga personligheter. Det är heller inte antingen/eller, utan vi befinner oss alla på en glidande skala, och är förhoppningsvis på väg uppför denna skala genom personlig utveckling. Styrka refererar sålunda inte till att vara överlägsen, tvärtom så jämför inte starka människor sig själva med annat än sina tidigare prestationer. Styrka i psykologiskt sammanhang handlar alltså helt enkelt om att vara rustad för att hantera livet, att ha fått med sig redskap för att leva i harmoni med sig själv och andra. Vid motsatsen blir resultatet en inre disharmoni som lätt sprids till omgivningen, eller rent av går ut över omgivningen.

Att anse att svaga människor är farliga för samhället är sålunda inte konstigt. Svaga människor blir inte bara som ett rö för sina känslor, de kan också lätt plockas upp av destruktiva krafter. Svaga människor är rädda människor, och tyr sig gärna till människor de uppfattar som starka för beskydd. Om dessa de underordnar sig inte är goda ledare, så kan de ledas med käpprätt åt helvete. Två exempel på det är Hitler och Stalin. Skillnaden mellan en god ledare och en dålig är att den goda visar vägen genom att vara ett exempel och ett föredöme. Den gode vill göra andra starkare genom att ge dem redskap för att bli självständiga och klara sig utan denne. Den dåliga ledaren vill knyta människor till sig, den vill kontrollera och använder hot och manipulation för att öka sin personliga makt över människor. Det är lätt att se vilken typ av ledarskap som Jordan representerar.

Fokus hos media ligger oftast på att försöka förstå varför han når ut till så stora skaror. Media som tillhör vänsterideologin och vill vinna mark är ute efter receptet för att de vill kopiera det. Jag känner idén det där från narcissister, avunden, de undrar “hur fan bär hon sig åt, för att få det där hon får”. De vill åt tekniken och försöker kopiera, och klarar de inte det, vill de riva ned rent av förgöra. Jordan försöker ärligt ge ett svar varje gång han får frågan, men svaret är svårt att ta till sig för det handlar inte om en teknik för att få uppmärksamhet, det handlar om autenticitet – det är inget som går att kopiera. Som han svarade när Skavlan undrade vad det berodde på att han har så många följare: “Because I care for them. Genuinly.”

Jordan är sann. Han lever efter sina livsregler även om det leder till att han får tunnor av skit kastade över sig. Han viker inte ned sig. Det är där hans dragningskraft på män ligger. Han är en förebild, en man som klarar av att stå emot kvinnlig manipulation och härskarteknik. Narcissistiska människor har utvecklat ett falskt jag, de har en falsk självbild av sig själva som goda och rättfärdiga och eftersom de inte är sanna mot sig själva så projicerar de sin egen ondska, sin egen rasism, sin egen chauvinism på den som utmanar dem. När de här människorna möter Jordan som väcker avund, så projicerar de sin egen svaghet på honom. Han talar inte om en förra århundradets indelning i starka/svaga, överlägsna/underlägsna som Aktuellt och Skavlan utmålar det som. Påståendet faller direkt på logik. Om Jordan föraktade svaga människor skulle han ju inte viga sitt liv åt att hjälpa dem.

Vad kritikerna helt missar är vad modern psykologi handlar om, den handlar inte om att etikettera. Tvärtom så har man under lång tid försökt utforska vad som gör en individ stark och funktionell, för att i efterhand kunna hjälpa människor och därmed lindra det psykologiska lidandet. En psykologs uppgift är alltså att kompensera för brister i barndomen, samt leda in på rätt väg för den som kommit på avvägar.

Det är vad 12 rules for life handlar om. Jordans misskrediterade mål är att skapa starka individer, för att de ska hitta mening i sina liv, må bättre och för att vårt samhälle skall bli starkare och bättre. ’An antidote to chaos’ kan därför ses som en hjälp att strukturera sig själv för att bättre passa in i samhället och därmed bli accepterad och omfamnad av detsamma. Att det här är lättare för män att ta till sig är inte konstigt alls med tanke på att vi ställer större krav på pojkar att ta eget ansvar för det som drabbar dem. Att detta väcker ont blod hos dagens feminister beror ju såklart på att starkare män hamnar utanför deras kontroll.

En könsskillnad mellan män och kvinnor är att kvinnor har en helt överlägsen verbal förmåga. I många gräl blir pojkvänner och äkta män totalt överkörda av kvinnors överlägsna språkliga förmåga. Det gör att kvinnor lätt “vinner” gräl, och är det då en svag kvinna som inte är autentisk, utan är van att hantera omgivningen genom försåtlighet, blir mannen maktlös. Jag själv är uppvuxen med en sådan mamma och kan alla knepen utan och innan, och har utvecklat en radar för manipulativt beteende. Jordan har både utbildning och lång träning att både upptäcka och hantera detta beteende och det är fullkomligt omöjligt att köra över honom. Jordans storhet ligger i exakt det som Rocky säger i sitt ’motivational speech’ till sin son, “det handlar inte om hur hårt du slår – det handlar om hur mycket stryk du kan ta, och ändå fortsätta framåt.”

Jordan P är intellektets Rocky Bilboa – han viker inte ned sig, utan lugnt och metodiskt fortsätter han framåt. Jordan är en manlig förebild, en icke-aggressiv lugn, klok och stark man. Det vore ju exakt den här sortens moderna manlighet som feministerna vill ha. Eller?

När etablissemanget och Jordan möts så är det tydligt att det istället landar i en maktkamp där man redan innan intervjun placerat Jordan i ena ringhörnan. Men kampen som sedan börjar förs med helt olika vapen. Etablissemanget försöker misskreditera Jordan genom att tillskriva honom onda egenskaper. Han bemöts med etiketter, skambelägganden och misstänkliggöranden. Men han klarar av de här kränkningarna utan att vare sig brusa upp eller backa. Hans svar och comebacks är baserade på sanning, på kunskap och förnuft. Han är en modern alfahanne som lär oss hur vi kan stå upp mot, och bemöta destruktiva krafter genom att vara pålästa.

Etablissemanget försöker förgäves förstå vad det är som händer, men eftersom de själva har låg grad av vad som kallas ’openness’, så saknar de både förmågan och viljan att förstå. De är inte förnuftsstyrda, de är känslostyrda och blir provocerade (alltså triggered) när någon går emot de falska doktriner de lärt. Eftersom de är svaga och inte klarar av att bemöta honom intellektuellt så projicerar de alla sina svaga egenskaper på honom och går till attack.

Eftersom feminismen idag, likt en bitter hustru har kommit fram till problemformuleringen “Män är problemet”, så är det det fokuset man har även i mötet med Jordan. Om man tänker till lite så är det ganska uppenbart att problemet man har med Jordan – som ju faktiskt är en sund man – är att man har fått konkurrens om problemformuleringen.

Jordan svär helt enkelt i den ideologiska kyrkan, vilket gör människor i etablissemanget upprörda. Därför ser man ofta kvinnliga intervjuare gå från att vara journalister till att gå till direkt attack mot intervjuoffret. De är inte intresserade av vad Jordan har att säga, mötet har endast syftet att misstänkliggöra och kompromettera. Cathy Newmans intervju blev viral eftersom Jordan så galant klarade av att stå emot och behålla lugnet och vara saklig trots angreppen.

En än värre intervju är den Helen Lewis gjorde för det manliga modemagasinet GQ, som inleds med ett försök att trycka sin egen ideologi ned i halsen på intervjuoffret på samma sätt som man tvångsmatar en gås. Lika lite som man bryr sig om ifall gåsen kan andas så var hon intresserad av att låta Jordan komma till tals. Hon avbröt och pratade över Jordan, det fanns inte tillstymmelse till att ens lyssna, eller försök att första vad han säger och varför. Istället inleddes intervjun som debatt mellan en feminist och Jordan Petersson.

Det enda sättet för honom att få tala till punkt var att markera genom att höja rösten och bli skarp, men han gick inte till motangrepp. Istället fokuserar han på sak, och ifrågasätter logiken i de doktriner hon förfäktar. Tack vare att Jordan är van att hantera klienter så lyckas han leda kommunikationen i en bättre riktning på slutet. Jag kollade upp tidningen vilken är en internationell tidning som vänder sig till män, men med tanke på hur intervjun genomfördes så framstår den som ett propagandaorgan för någon NGO (Non Governmental Organisation, ofta finansierad av människor med dold agenda).

Det här är ett klockrent exempel på när förnuft möter känsla, men också när styrka möter svaghet. Jordan ifrågasätter den feministiska doktrinen – vars grundläggande antagande (basic assumption) är att det bästa sättet att se på västs historia, är att se på den som en historia av patriarkalt förtryck. Han påpekar att det är historiskt absurt, det är biologiskt löjeväckande, och även en del otacksamt. Genast avbryter hon, och börjar peka finger – vilket är en härskarteknik – hon beter sig som en mamma som läxar upp en lite pojke som gjort fel. Stridslystet frågar hon vem (vilket kön) som skall vara tacksamt? När Jordan menar att det är vi alla som lever nu som bör vara tacksamma med tanke på att vi lever under historiens mest gynnsamma förhållanden, bemöts han med att hon minsann är tacksam. Det hela fortsätter med att han påvisar den logiska felaktigheten att hon är tacksam över resultatet av patriarkalt förtryck. Men det blir inget ‘GOTCHA’ den här gången, eftersom det vore att ramla ned på hennes nivå och kriga istället för att kommunicera.

Det hela fortsätter med att han bemöter alla hennes påståenden med logik och även visar på hyckleriet med hennes resonemang om att vara privilegierad, men att inte vilja avstå själv. Det hela liknar en enda lång terapisession med en högst aggressiv och motvillig klient, som dessutom attackerar terapeuten.

Feministerna verkligen dammsuger efter saker de kan använda emot Petersson och Helen kommer in på Twitter och anklagar Petersson för att inte kunna tåla kritik. Att klara av sådana här angrepp som faktiskt är en fråga om emotionell misshandel, kräver att man har god självkännedom, att man vet vem man är, men framförallt vem man inte är. Eftersom han vet att hennes anklagelse inte är sann så klarar han av att ducka skambeläggandet. Han kan också se sina egna fel på Twitter. Men han påpekar också att han varit oavbrutet kritiserad och skandaliserad under två års tid. Hade han varit dålig på att ta kritik så skulle hon ha hittat fler bevis för sitt påstående.

Han påpekar också att han suttit i en ändlös radda grälsjuka intervjuer, vilket hon givetvis genast vänder på, och frågar om han gillar konflikter om det är det som driver honom. Han förklarar att det är genom att ta ansvar, att göra det man måste istället för det man vill, som man hittar sin styrka.

Egentligen borde jag stanna här, för det är det som feministerna har missat. Man blir inte stark av att kräva att andra ska rulla ut mattan åt en, man blir stark genom att sluta bete sig som ett offer och ta eget ansvar.

Jag vet inte om det är klippningen hos Aktuellt eller om det även är Cecilia Wemmings syn, att det är männen som har problem. Med tanke på att Aktuellt infantiliserar hela budskapet är risken stor att det beror på klippningen. Men det är ändå en olycklig formulering, eftersom den cementerar feminismens problemformulering, vilken förklarar kvinnors svaghet som ett resultat av ett patriarkalt – särskilt den vite mannens – förtryck när det i själva verket är precis som Jordan säger – sin självkänsla måste man erövra själv, genom att göra det som är svårt, och uppleva att man klarar av det.

Det är så man botar allt, från enkla fobier via sociala fobi till depressioner, samt lindriga psykiska störningar. Men inte genom att tvinga folk. Istället uppmuntrar man dem till att ta små steg i taget, och på så sätt bli starkare. Vad feminismen istället gör, är att lägga allt ansvar utanför sig själva. Det är inte utan att feminister beter sig som barn, som försöker kontrollera pappa, helt enkelt för att de är svaga och otrygga individer som inte vågar ta eget ansvar. När man är rädd tänker man inte klart, förnuftet får stå tillbaka för känsla.

Det finns forskning bakom det påstående så det är inget jag hittar på när jag skriver att de här kvinnorna låter sina känslor stå i vägen för förnuftet. Det blir en paradox. Samtidigt som de hävdar att män förtrycker dem, så vill de att män skall ta ansvar för dem. Man tycker alltså att den onda förtryckaren ska ta hand om dem.

Tittar man långsamt på filmen, så ser man att när Jordan blir mer skarp i rösten så blir Helen rädd hon drar huvudet bakåt, och sväljer i en tydlig ’gulp’. Helen ser ut som hon känner sig väldigt liten och tillintetgjord, och ja det blev hon. Hennes resonemang höll inte ihop, men Jordan gav sig inte på henne. Han satte gränser för hur hon uppträdde. Han gav sig på hennes sätt att resonera, hennes hävdande att vi kvinnor är offer för ett förtryckande patriarkat.

Men eftersom hon inte har kommit till sin slutsats genom ett logiskt stringent resonemang, så är inte hennes ståndpunkt genomtänkt, därför kan hon inte bemöta kritiken, utan hanterar det hela som tyvärr alltför många kvinnor gör – genom att försåtligt byta fot.

Likt Annie Lööf och andra barn, så tror hon att hon har rätt till sin egen sanning. Att den sanningen innebär en demonisering av hela det manliga könet, och en blindhet för allt det goda män har skapat, är hon helt omedveten om. Det känns rätt – och det räcker.

Frågan är var den här starka känslan kommer ifrån. Som kliniker har Jordan i samtalet med Arpi menat att de här feministerna ser “en man” i alla män, han menar att de här kvinnorna generaliserar och saknar förmågan att se män som individer, och ser man på de korta men starka reaktionerna på Jordans styrka så är det troligt att en stark man väcker minnen från deras barndom.

Det faktum att feminister hanterar Jordan som en fiende talar också för det. Förmodligen så handlar de här om privata trauman som hela väst blir skådeplatsen för, eftersom de här kvinnorna dominerar det offentliga rummet. Vi har alltså svaga rädda kvinnor som opinionsbildare. Och ja lite senare, vid 0.38 någonstans, så säger hon att det största hotet mot framtiden är starka män med auktoritet.

En annan svag kvinna som är rädd för starka män är Lisa Magnusson i DN, hon uppvisar även hon låg grad av ’openness’ när hon uttrycker sig dogmatiskt och rent av nedsättande mot Jordans följare.

Tack vare internet har män fått en plattform att tala om sina känslor och tillkortakommanden, det vill säga visa svaghet anonymt på nätet. De pratar om hur det känns att inte leva upp till kvinnors förväntningar och hur det känns att vara ratad av kvinnor och aldrig ha haft en relation eller vara fysiskt nära en kvinna. De här männen började kalla sig incels vilket står för att leva i ofrivilligt celibat (involuntary celibacy). Den här gruppen är inte homogen på något vis, det kan handla om många olika orsaker till att inte få till en relation, där den vanligaste är orsaken är social fobi, i vissa fall något som kallas ’love shyness’ vilket beskriver så svårt traumatiserade barn att intresse för det motsatta könet väcker stark ångest.

Det handlar alltså om ett svårt psykologiskt lidande helt oavsett orsak, och det finns enstaka knäppskallar som har fastnat i bitterhet och hat, men de är inte i majoritet, tvärtom en försvinnande liten del. Men eftersom alla kan läsa på internet så har feminismen fått nys om det hela och istället för att visa medlidande så gör man som svaga människor man hånar och använder manligt lidande som tillhygge och manipulation för att få kontroll.

Så gör Lisa Magnusson å det grövsta när hon refererar till Jordans följare som bestående av dessa ofrivilliga oskulder. Detta är en härskarteknik som går under beteckningen förminskande. Lisa uppvisar både en narcissistisk uppblåsthet och kognitiv dissonans, då hon underförstått menar att de män som är kritiska mot feminismen inte kan få en kvinna. Hon reducerar också Jordan till en liten pojke som behöver en mamma. ’Projicering much?’, som vi säger på internet.

En grundsanning inom psykologin är att ingen är hundraprocentigt frisk/stark/funktionell, vi har alla svagheter och klantar till det lite till mans, men de här människorna har under en lång tid fått ett stort inflytande på den förda politiken, och svaga människor leder inte, de söker att kontrollera andra som skrämmer dem. Om man inte är medveten om sin svaghet så låter man andra bära den, som Jordan uttryckte sig hos Skavlan. Jag förstod först inte exakt vad han menade, men inom psykologin så talar man om att kunna känna och verbalisera sina känslor. De som inte kan det riskerar att istället agera dem. Istället för att som en stark personlighet sätta ord på sina känslor och kommunicera dem, så går man till angrepp.

Att de aggressiva aktivisterna helt oavsett politisk ståndpunkt är svaga människor som saknar förmågan att kommunicera och därför kommunicerar sin vrede i handling, behöver vi orda om. De har passerat förnuftet för länge sedan, och är inte mottagliga för argument. Det som emellertid är skrämmande är att etablissemanget är lika känslostyrt, så de ser inte vad som händer när man inte sätter gränser för människor som beter sig såhär. Jag brukar beskriva etablissemanget som medberoende, de förnekar problem, och blir därför skrämda av att tala om problem, eftersom man då tvingar dem att se dem. Just därför talar man om de 12 livsreglerna på ett sådant sätt att de blir banala.

Den första regeln ‘Att tala sanning’ handlar om att göra sig av med sitt medberoende, att sluta släta över för att behålla husfriden, vilket är exakt vad SVT sysslar med. Man talar inte sanning, ibland rent av ljuger man för att man inte vågar se elefanten i rummet. I Aktuellt berättar den andra grundaren av det svenska Jordan B Peterssonsällskapet Rikard Sivard att alla relationer blir bättre av att tala sanning, och ja, vårt politiska landskap skulle verkligen behöva en kur för att förbättras. I synnerhet SVT som tar saker ur sitt sammanhang och rent av ljuger när de presenterar Jordan som talesman för en alternativ höger, helt bortsett från att benämningen alternativ höger är en betäckning för allt man inte gillar så är de högerextrema extremt hatiska mot honom för att han inte tar deras parti.

Manusförfattarna på Aktuellt styrs av känslor och inte förnuft när man hävdar att Jordan menar att man inte ska skiljas om man har barn. Hade man följt hans regel att man ska utgå ifrån att den som man kommunicerar med har något att lära en så hade man lyssnat och förstått att Jordan adresserade barnperspektivet, ett perspektiv som alls inte får plats i den feministiska diskursen. Där ses barn som ett besvär som man vill lämpa över på män, samhället, eller i aborthinken. Helen här ovan hävdade till och med att abort var tvunget för att kvinnor skulle kunna leva ett normalt liv.

Aktuellt kör tricket att tala om vad tittarna ska tänka innan de får höra vad Jordan själv säger. Det är medveten propaganda, för det som tittaren hör först är det som väcker känslor, och är det tittaren minns. Vad än värre är att man till studion har bjudit in Svante Tidholm, företrädare för den feministiska organisationen Män, även han ett barn som får säga “jag håller inte med” och helt utan att egen kompetens eller ifrågasättande får hävda att Jordan inte är vetenskaplig. Vinklingen i Aktuellt är givetvis på att problemet är män.

Vilken inverkan det har på unga män att ständigt få höra att de är ett problem bryr man sig inte om, det man är intresserade av är att ha ensamrätt på problemformuleringen, och därför förkastar man Jordans regler som banala.

Svante uppger att det finns ett stort behov av deras organisation och att det är en stor tillströmning av män som söker sig till dem, män som helt enkelt inte vill vara maskulina. Det är samma problem här – en fråga om en rädsla för en stark maskulinitet. Ett litet snabbt sök på Svante ger vid handen att han vuxit upp med en dominant far, och att han har haft problem med att hitta sin manliga identitet. Han var också nära vän med Virtanen så hans bild av att “All men are bastards” är såklart subjektiv och grundad i hans egen privata sfär. Om man kikar vidare så är han också medlem av den feministiska organisationen FATTA. Det var den som kapade problemet med ’Taharrush’, och de som anordnade “killmiddag”, och också de som hämtade nyanlända med buss till trästockfestivalen, där tolv kvinnor senare blev angripna.

Det är alltså i vanlig ordning en aktivist från en NGO man bjudit in till studion. Han avslutar sitt anförande i min länk ovan med att “of course we’re not bastards, we’re only taught to be bastards”. Om han verkligen menade det han säger så skulle han ju omfamna Jordan och kyssa marken där han går eftersom Jordan vill få människor på bättre väg. Men det gör han ju inte, han ser istället Jordan som en konkurrent eftersom hans rörelse vill få kontrollen över det manliga sinnet.

F! som står bakom dessa organisationer är en extremvänsterorganisation som sysslar med subversiv verksamhet. De vill destabilisera väst för att bereda väg för revolutionen. Jag vet inte hur många de här mansorganisationerna drar till sig, men om man använder förnuftet så kan man inse att det är fler unga män som vill ha en manlig förebild för att bli bra män som är till nytta för sig själva, sin kvinna och samhället, än vad det är som är intresserade av vänsterns sociala ingenjörskonst. Det tragiska i sammanhanget är att vänstern använder unga killar som inte mår bra som verktyg för sin agenda.

Ivar Arpi motsäger sig i Akuellt problemformuleringen att problemet sitter i manligheten. Jag är glad att Arpi står upp för att det inte är manligheten som är ett problem, vilket företrädaren för Män hävdar. I diskussionen männen emellan så blir det tydligt att feministen hävdar en svart/vit nymarxistisk maktanalys, där män är förtryckare och kvinnor offer. Jag är inte ute efter att göra ett karaktärsmord på Svante, jag tror han är vilse och utnyttjad med tanke på hans kroppsspråk i videon, det jag vill mena är att det är svårt för män som växer upp med en dominant aggressiv far att skaffa sig en könsidentitet, man har ju ingen bra förebild.

Men lösningen är inte att fösa in dem i en modern variant av ett lebensbornprojekt där man istället för att stärka män vingklipper dem för att att underlätta revolutionen. Om Svante gått till en bra psykolog så hade han fått hjälp att skapa en egen en sund stark och trygg könsidentiteten. Av hans sätt att föra sig så verkar han inte fått hjälp med det. Ivar Arpi påtalar att feministerna är omedvetna om sin egen ondska, han påtalar att vi alla har ett mörker inom oss, vilket såklart är sant, ont och gott finns inom oss alla. Det är bara svaga människor som måste projicera sina dåliga sidor på omgivningen, men tack vare att feminister tillåts göra det, så får unga pojkar bära tyngden och skammen.

För vad det handlar om är inte att stärka kvinnor, det handlar om att försvaga män, eftersom man skräms av starka män. Jag menar bokstavligt, för som Jordan påpekar, manlig assertiveness ses som ett problem, det ses som ett uttryck för manligt förtryck. Barn som vuxit upp med aggressiva hotfulla fäder blir lätt skrämda av starka män, dessa plockas sedan upp av den här nymarxismen och utnyttjas, de blir vad man kallar användbara idioter, för uppenbarligen har inte Svantes organisation gjort något för att stärka honom vare sig som människa eller man. Det enda som den här typen av organisationer gör är att bryta ned mannen.

Schyman har landsatt aktion efter aktion där manligheten i sig demoniserats. Man har lyckats få tag på svaga män som har fört ett dåligt manligt beteende vidare, som tror sig få någon slags absolution av att ge patriarkatet ett ansikte, när de i själva verket bara ger svaga män ett ansikte.

Ivar Arpi säger det rakt ut, det handlar om en systematisk patologisering av män. Man trummar in budskapet att manliga egenskaper är sjuka helt i enlighet med den sjukförklaring av västvärlden man påbörjade vid Frankfurtuniversitetet. Samtidigt utnyttjar man andra vilsna människor för att bereda väg för revolutionen. Man är inte intresserad av att stärka transpersoner, man använder dem för att få kontroll. Jordan förstod det i ett tidigt stadium vilket han påpekar i en intervju i DN. Men dem är en del av att rasera väst så de sätter det inte i ett sammanhang utan deltar i att använda de här människorna för att bryta ned. De skriver;

Livet gick sin gilla gång för 56-åringen tills premiärminister Justin Trudeaus regering föreslog att könsidentitet skulle adderas till listan av egenskaper som inte fick diskrimineras enligt lag. Peterson köpte inte grundpremissen, att könsuttryck kunder vara något subjektivt och annorlunda än ens biologiska kön, Än värre – den som vägrade att säga “hen” till en transperson som så önskade riskerade snart att straffas, trodde Peterson. 

Det här är inte riktigt sant, lagen är Kanadas sätt att minska yttrandefriheten. Här i Sverige förstärks lagen mot hets mot folkgrupp, där man kan straffa människor som kritiserar invandringen med onyanserat ordval. Problemet som Jordan såg det var att den kanadensiska lagen kan användas på samma sätt. I New York till exempel har man erkänt 31 olika kön. Att hålla reda på alla dem och vem som vill bli titulerad vad blir ett halvtidsjobb.

Redan nu talar vi om att en minoritet håller en majoritet som gisslan. De här så kallade användbara idioterna tvingar på oss genuscertifiering i det offentliga, men inte med syftet att behandla andra med respekt. Syftet är att skapa ett styrmedel av oss andra. I verkligheten är könsförvirring oftast en del i ett större psykiskt problem vilket innebär att man gör de här människorna en otjänst om man spelar med i deras upplevelse, istället för att vara en trygghet, ett ankare, som själv är förankrad i verkligheten. Man stärker dem alltså inte, det man gör är att man försvagar samhället. Man försvagar demokratin när man ger staten medel att kontrollera medborgarna, med vaga lagar. Vore DN en seriös tidning så skulle man trycka listan på de amerikanska godkända könen. 

Bi-gendered, cross-dresser, drag king, drag queen, femme queen, female-to-male, FTM, gender-bender, genderqueer, male-to-female, MTF, non-op, hijra, pangender, transexual/transsexual, trans person, woman, man, butch, two-spirit, trans, agender, third sex, gender fluid, non-binary transgender, androgyne, gender gifted, gender blender, femme, person of transgender experience, androgynous.

Här i Sverige gör man samma sak när man utvidgar begreppet rasism, och använder lagen mot hets mot folkgrupp för att tysta kritiker, som bekant har också EU stöttat andra länders blasfemilagar. Det här handlar inte om att skydda någon grupp, det handlar om att göra inskränkningar i yttrandefriheten. Vore DN en seriös tidning, så vore dem de första att bli upprörda, istället agerar man propagandaorgan åt regeringen.

De egenskaper som jag tidigare radade upp som är tecken på styrka och förmåga att hantera livets stress är alls inte könsbundet på något vis, kvinnor och transgenders skulle verkligen ha nytta av att ta till sig Jordans hjälp att bli starkare men tidsandan står i vägen för kvinnor även om man på ytan sägs föra en kamp för jämställdhet. Problemet är att den kampen förs av svaga människor. Svaga människor tar inte ansvar, de lägger skuld och ansvar på andra för deras mående, och vår kultur är inbiten i att lägga både skuld och ansvar på pojkar och män, och se kvinnor och minoriteter som svaga offer. Därmed cementerar vi svaghet hos dessa istället för att stärka den.

Dagens syn på kvinnor och minoriteter uppmuntrar inte dem att bli vuxna, vilket man blir genom att ta ansvar. Istället börjar man tala om micro-aggressioner där vad som helst kan anses kränkande, och som vissa grupper anses så svaga att de måste skyddas ifrån. Denna den tilldelade offerrollen motiverar inte till att granska sig själv, inte heller att ta på sig något som helst ansvar för vare sig de interpersonella situationer de befinner sig i, eller sina egna känslor. Med den politiken så får man kvinnor som Viktoria Khawesa som tar sig fram i livet genom att ropa att hon är offer, helt oavsett hur hon själv beter sig. Vår kultur har en hög tolerans för kvinnor som tappar humöret och en extremt låg för män som gör det. Pojkar i allmänhet lär sig därför tidigt att behärska sitt humör och har därmed större träning i att se på sig själva objektivt utifrån, än vad kvinnor generellt har.

Weakness som jag talade om tidigare korrelerar med dåligt självförtroende. Självförtroendet grundar sig i erfarenhet att man bemästrar livet. Detta ger självkänsla och den som har både självkänsla och självförtroende klarar också av att tillgodogöra sig kritik på ett helt annat sätt än den som saknar båda. Egentligen så har kvinnor ett större behov av en “12 rules for life” än vad män har. Den av vår kultur tilldelade offerrollen försvårar att se någon annat än det självcentrerade perspektivet, vilket gör det i det närmaste omöjligt att bli vuxen och ansvarig för sina egna känslor och sitt eget liv.

Jordan sade hos Skavlan “If you can’t support your own weight someone else has to do it”. Vad han menar är att den som inte tar ansvar för sina egna känslor, sin egen svaghet, tvingar andra att hantera dem. Det kan också överföras på Sverige. Med en politisk ledning som inte kan ta ansvar, blir följden att lärare, polis, vårdpersonal, boende i no-go zoner och unga istället får bära tyngden av politikernas svaghet. Dagens identitetspolitik som utpekar olika grupper som offer, har sanktionerat det här. Istället för att stärka människor så de kan hantera det som händer, använder man dem som tillhygge för att försvaga vårt samhälle, vilket är uppbyggt av – ja, vita män. Istället för att tala om oss som människor så söndrar man och härskar, och talar om ras istället för att se oss som individer vilka har individuella privilegier, och individuella svårigheter.

Man stärker inte de svaga, man attackerar de starka, de som i huvudsak byggt hela Europa, och använder deras styrka mot dem och kallar det förtryck. Etablissemanget har indoktrinerats i en ideologi och de tror sig vara goda. De som drivit fram det här paradigmet tror på sin utopi, de tror på maktanalysen och de tror att alla hierarkier är av ondo. De som dras till den här ideologin har givetvis gemensamma nämnare i sin personlighet. I the big 5 så talar man om människor som har låg drag av openess och hög grad av neuroticism. Deras “tänkande” styrs i hög grad av att undvika obehagliga känslor. Det här sättet att vara är deras (svaga) personlighet, och eftersom de inte kan tänka abstrakt, utan har sig själva som facit, så utgår de från vad som “känns” rätt. Det Jordan säger går emot allt vad de här människorna känner, därför säger de – “jag håller inte med”.

Om man inte talar sanning utan flyr från alla obehagliga sanningar är det lätt att behålla en självförhärligande självbild, och det är här Jordan upplevs som provokativ av de självutnämnt goda, eftersom han påtalar att konsekvenserna av deras handlande inte blir gott. Tyvärr har inte de anhängarna till den här ideologin utvecklats till vuxna starka funktionella människor. De sitter fast i beteendet att undvika allt som väcker obehagliga känslor.

Man måste tolerera ett visst obehag för att kunna tänka klart. Man måste tolerera obehag för att våga utsätta sig för att följa boken 12 rules for life, och det här är orsaken till varför de flesta undviker att ta till sig vad där faktiskt står, och istället intalar sig att de inte behöver göra det. I själva verket är det dem som behöver det minst, som gör det. De andra avstår.

Svaga människor som inte kan stå ut med sina egna obehagliga känslor kräver att andra ska anpassa sig efter dem. De kan inte uttrycka sina känslor, de kan inte hantera dem, de används istället för att kontrollera omgivningen. I det vardagliga kan vi se en viss kvinnotyp som med sina tantrums kontrollerar omgivningen. Ja det finns sådana män också, de brukar ha diagnosen borderline, kvinnor kommer dock oftare undan med sådana beteenden i vår kultur, vilket medför att det påverkar bilden av hur kvinnor är på ett negativt sätt. Om kvinnor vill att kvinnosynen skall förändras så måste de börja bära sin egen vikt.

Jordan pratar om mer allvarliga konsekvenser av att inte kunna det. De som i total oförmåga går ännu längre, och blir bittra på livet, på det motsatta könet och som till och med går så långt att man söker hämnd. Samtidigt som feminister på flashback gör trådar om hur mycket hat feminister möts av från manliga skribenter på flashback, (vilket det visade sig att de inte gjorde) så har man inga problem med förklenande epitet om sina meningsmotståndare. Att beskriva manliga meningsmotståndare som “oskulder i mammas källare” är numera ett etablerat begrepp, som via media har spritt sig till var mans mun.

Enbart en sökning på “mammas källare” i underforumet i feminism gav 121 svar. Det finns ett otal varianter på samma kränkning, samt ett flertal andra, utförda av de kvinnor som anser sig förtryckta och utsatta för manligt våld, hur dessa för sig i debatten framgår av mina länkar i detta blogginlägg.

Det finns en total oförståelse i vår kultur hos kvinnor för att män har känslor. Man pratar om dem som de vore deras husdjur. Samtidigt som man säger att män skall lära sig visa känslor, så tillåter man inte män att ha känslor som inte är godkända av dem själva. Man har ingen förståelse för deras egna känslor och behov av självförtroende och att känna att de räcker till.

För en kvinna är det inte ett stigma att vara oskuld, över världen anses det vara ärbart. Feminister klagar över att kvinnor som är motsatsen kallas slampor och kämpar för rätten att ha sex på vad de menar är mäns villor. Men sex på mäns villkor kan betyda inget sex alls, ingen närhet alls, att ingen alls tycker om dem. Sex för män är inte något självklart. Idag när äktenskapen inte är arrangerade så är det en stor grupp män som aldrig kommer nära en levande människa över huvud taget.

Feministerna bryr sig vare om män eller kvinnor, de är svaga människor som vill trycka ned och kontrollera andra, de har inte empati med sina offer. En bild i detta blogginlägg jämför hur nazisterna, och idag AFA, attackerar yttrandefriheten. Min parafras på teckningen har givetvis inte till syfte ett relativisera folkmord, bilden visar en människa som attackerar en annan. Den illustrerar hur man tillåter sig att bete sig aggressivt mot en grupp människor man har objektifierat, det vill säga fråntagit mänskliga egenskaper och behandlar värre än en olydig hund. Man behandlar den som vore den något ondskefullt som måste bekämpas. Och ja, manligheten är synnerligen objektifierad och demoniserad i vår kultur. Ingen av de här två angriparna ser människan, de ser sig själva som offer för en förtryckare en ondska, och när de får chansen så anser de att de måste ’even out the scores’.

Sverige är idag så dysfunktionellt att det har blivit norm att hämnas på män. I enlighet med en oförmåga att bära sin egen vikt är man också helt blind för sitt eget hat. Som Jordan säger – livet är svårt, det är smärta, vi har alla blivit svikna, vi har alla blivit sårade. Den som kan bära sin egen vikt kan efter en skrämmande händelse hantera en kris, vilken består av faserna chock, ilska, sorg och acceptans. Den som inte kan det riskerar att fastna i ilska. Mycket av hur man hanterar livskriser bottnar i hur vi tänker. Om vi globaliserar (det gäller överallt, inte bara i min relation) och om vi generaliserar (det gäller alla män, inte bara min pappa eller man eller chef) så riskerar den kvarvarande ilskan över hur man blivit behandlad att drabba alla män, inte bara de som har gjort oss orätt.

Sorg och smärta drabbar en personligen. En oförmåga att bearbeta känslorna leder till försvarsmekanismerna rationalisering och intellektualisering. Ett sätt att fly de obehagliga känslorna är att flytta skeendet från den personliga sfären till den allmänna. Jag är glad att Jordan talar sanning, att han säger att de rabiata feministerna ser samma man i alla män. Det beror på den här oförmågan. Att bekämpa patriarkatet blir för dem ett sätt att hålla de jobbiga känslorna borta från den privata sfären, och just avsaknaden av förmåga till introspektion och självinsikt gör att man blir helt blind för sina egna handlingar. Man blandar ihop nu och då, och den man har framför sig med tidigare angripare. Ibland känns det som de här människorna är besatta, och ja de har inte riktigt förmågan att skilja mellan nu och då, mellan känslor innanför och vad som sker i det yttre, vilket visar sig gång på gång när man hävdar att Jordan provocerar. Det här är också en sak som man blir tvungen att ta itu med i en terapi.

En vanlig beskyllning från människor enligt den tidigare teckningen är att – du får mig att känna så här. Men så är det ju inte, vare sig Jordan eller andra människor besitter en magisk förmåga att styra andra människors känslor. Att människor blir provocerade handlar om att deras föreställning ställs på prov. Att de utmanas att tänka och ifrågasätta om deras grundantaganden verkligen håller.

Jordan pratar mycket om vad som leder till folkmord och det handlar om det här. Jag ska försöka förklara kort. I alla kulturer har vi sagor om ont och gott, där det hela slutar med att det goda besegrar det onda. Dessa sagor är för barnen, och deras syfte är att lära dem vår moral, det vill säga att kunna skilja mellan vad som är onda och goda handlingar. För att göra det enkelt för barnen så får den ena karaktären stå för det onda, och den andra för det onda. Sagorna är lättfattliga, och det är vitsen med de här berättelserna, de ska vara enkelt att förstå vad som är onda och goda handlingar. När barnen växer upp i en skuldkultur som vår, så skall de ha internaliserat den här moralen, de skall själva kunna mäta sina egna handlingar mot vår gemensamma moraliska måttstock.

Har de mognat till självständiga individer som känner igen sina egna känslor och har förmåga till introspektion och självreflektion, så kan de själva utifrån den gemensamma moraliska måttstocken, väga varje sin handling och se om den levde upp till moralen, eller om den rent av var i strid mot moralen (ond). Det här fungerar när barnet får allt det den behöver. Barnet kan då kliva ur småbarnsstadiets symbios med en trygg vägledande moder och bli en egen individ som kan skilja på sig själv och omgivningen.

Men mycket kan gå fel på vägen. Det finns både biologiska och miljömässiga faktorer som gör att det här inte fungerar. Vi vet numera att avsaknaden av skuldkänslor hos psykopaten beror på en icke fullt funktionell pannlob, vi vet också att en bristande spegling under de första två åren leder till en oförmåga att känna igen sina känslor som sina egna, vilket medför en oförmåga att hantera dem. Vi vet också att trauma under de här första två åren leder till olika former av känslomässiga dysfunktioner. Oavsett om det beror på trauma, bristande erfarenheter eller medfödda funktionshinder som gör att detta inte fungerar helt som det ska. Detta leder till att individen inte har fått med sig redskap för att hantera livet. De är dem man kallar svaga, inte för att fördöma, utan för att deras karaktär inte utvecklats till en stark personlighet.

Efter andra världskriget letade vänsterfilosofer vid Frankfurtskolan efter orsakerna till fascismens uppkomst. En av de viktigaste företrädarna för denna skola var Theodor Adorno, vilken hade en hel del teorier, som inte höll vetenskapligt, men som ändå lever kvar som en sanning hos vänstern.

Adorno menade att det var en viss personlighet som drogs till och stödde fascismen, den så kallade auktoritära personligheten. Det här har gjort att vänstern anser auktoriteter som något ont, och som måste bekämpas, vilket också tidigare nämna Helen Lewis gav uttryck för i sitt korsförhör av Jordan B Peterson.

Hon uppgav att hon var rädd för “the rise of strong men, of authoritarian men”. Hennes egen bakgrund och den här vilseledande ideologin gör att hon är okunnig om vilka mekanismer man ska se upp med. Hon är också helt okunnig om att hon själv är en del av den verkliga faran. Även våra politiker är helt ointresserade av modern forskning eftersom den utmanar paradigmet. Istället lutar man sig på den sociologiska forskningen, vilken jag har berättat är starkt vinklad av dess nymarxistiska grundare här i Sverige.

Men psykologin och numera den neurobiologiska forskningen har studerat ämnet intensivt ända sedan andra världskriget. Man har tillgång till helt andra mätmetoder än vad Adorno hade och hans teorier har alltså visat sig vara felaktiga. Det är inte auktoriteter som är farliga, det är människorna som inte är starka nog att stå emot dessa som är farliga. Människor utan vetenskaplig skolning ser gärna forskning som bekräftelse på sin egen ståndpunkt, men problemet är alltså de som villigt lyder order.

Det skall sägas att det är få som klarar att stå emot, de som hade kraften hade alla en väldigt trygg bakgrund och en stark känsla för rätt och fel. Istället för att skapa fler sådana så är vänsterideologin helt ute och cyklar när man tror att alla auktoriteter, alltså starka människor, utgör ett hot mot samhället. Det är de falskt starka som gör det.

Vad Jordan berör i klippet ovan är att de är människor som inte riktigt kan skilja på det inre och det yttre, och som därmed ser sig som offer för andra, som är de mest lättledda. De är villiga att lägga både ansvar och skuld på en annan grupp, vilket är riktigt farligt.

I den enskilda relationen blir det katastrof för motparten, men än värre blir det när man enar dessa människor i en ideologi. All deras bitterhet genom livet, all deras besvikelse ges då ett kulturellt sanktionerat utlopp när det riktas mot den av den utsedda syndabocken.

Däri består likheten i den tidigare teckningen. Aggressioner mot judar ansågs rättfärdigt, aggressioner mot vita män anses idag rättfärdigt, slakten i Sydafrika ser man som poetisk rättvisa.

Kulturen har givit oss ett sanktionerat utlopp mot en syndabock. Idag sker det i Sydafrika, men det kan såklart även hända här. Särskilt som man eldar på att det är det patriarkala förtrycket som är roten till allt ont i Väst. På amerikanska universitet har det redan urartat till våld. Det är alltså samma mekanism som ledde till judehat på 1900-talet som leder till hat den vite mannen idag. Eftersom man inte har förmåga att se det onda och goda inom den egna personligheten, så projicerar man det onda på ett yttre objekt och håller därmed sig själv illusoriskt god.

Det är det här som kallas det svart/vita tänkandet som jag tjatar om. Det ses ju inte bara hos tokvänstern, det ses hos de inbitna nazisterna också. Det kan kanaliseras in i sportens värld och då handla om olika idrottslag, där mer utvecklade personer blir lite besvikna om deras lag inte vinner, medan mer omogna går och slår motståndarlagets supportrar.

Det här sågs också i det somaliska bandylaget i Borlänge som lyftes fram som en framgångssaga i media. Vad man inte talar om är att laget vid en förlust inte klarade av att bära sin egen vikt, de kunde inte hantera sina känslor av besvikelse, frustration, och framförallt inte skammen av att ha förlorat, så de återtog sin prestigeförlust genom att klå upp motståndarlaget efter matchen.

Oavsett allt prat om härskarras under 1900-talet så såg nazisterna sig som offer för de onda judarna. Det är kanske provocerande och överkurs, men andra världskriget kan ses som en skolskjutning som drabbade hela Europa. Tyskarna var besegrade, tillintetgjorda och förnedrade. Förnedring är en känsla som starkt hör ihop med skam. När narcissister känner skam, vill de överföra den på andra, allt tal om härskarras var ett uttryck för kognitiv dissonans, för man ansåg ju att judarna hade skott sig på tyskarna. Det kan ju inte en underlägsen ras göra.

Den patologiska överlägsenhetskänslan hör ihop med chauvinism och narcissism vilka båda är psykologiska försvarsmekanismer för att undvika negativa känslor som man inte har mentala resurser att bära. Att bära sin egen vikt var ett bra uttryck känner jag.

Narcissistens försvarsmekanism är att förskjuta sin skam som den inte klarar av att bära. Andra länders befolkning fick bära Adolfs skam, liksom judarna som utpekades till en undermålig ras. Det sista trodde inte Adolf själv på, men stora delar av det akterseglade Europa ville gärna tro på det. Vad som skiljer 1900-talet mot 2000-talet är att vi inte längre är besatta av ras och etnicitet och vi är heller inte patrioter. Men även om det på ytan ser olika ut så är det ändå fråga om samma mekanismer.

Jag hoppas att vi klarar av att skilja på sak och person här, det är inte fråga om en relativisering av folkmord, jag talar om mekanismer som leder till att se angrepp som rättfärdigade. Vår fredsskada har gjort att vi har omgrupperat oss från att se vår hemhörighet i olika nationaliteter, till att gruppera oss utifrån ideologi.

Medan det är bara extremvänstern, islamister och en liten grupp nazister som fortfarande är direkt fysiskt våldsamma, så är det desto fler som använder psykologiskt våld. Det är ett osynligt våld, men som är nog så farligt eftersom det kan eskalera till verkligt våld, vilket de gör i små utbrott i Europa. Medias upplyftande av invandrare som offer, i kombination med en del länders skamkultur gör att de ser sina hämndaktioner på väst som rättfärdigade. Akilov gör det. Jihadister gör det. Enstaka galningar gör det. Besvikna invandrare som fått avslag gör det. Vad Jordan B Peterson gör är att visar oss hur vi kan stå upp mot den ideologi som eldar på offerskapet så att vi kan hindra att det leder till våld.

*en av grundarna till det svenska Jordan Petersson sällskapet.