Socialdemokraternas maktgalna svek mot det svenska folket

När en enig riksdag 1975 fattade beslutet om mångkultur så handlade det inte om ideologi, det var socialdemokratisk opportunism. Den andra vänstervågen hade fått ett starkt fäste i Sverige. Även om många kallade sig marxister-leninister och maoister så var det via filosofin som tankarna fick inflytande. Efter första världskriget så började man ifrågasätta om man verkligen var på rätt väg.

8 september 2018 av Gertrud1

Marx tankar om att det moderna samhället skapade alienation, och den allmänna synen på industrisamhället som något i sig själv ont, blev mer allmänt accepterad. Felix Weil samlade ihop de betydande marxistiska filosoferna och knöt dem till Institutet för marxistiska studier vid Frankfurts universitet. Detta är alltså grunden till vad som kallas Frankfurtskolan, en skolbildning som gick tvärs emot upplysningen. Man förkastade förnuftet som en väg att förstå världen, man förkastade logiken, man förkastade vetenskapen. Så kallad traditionell teori går ut på att skapa förklaringsmodeller, och den förkastade man. Istället var modellen kritik. Det är det som avses med begreppet kritisk teori.

Låter det snurrigt? Ja, det är det, och Sverige och Väst är infiltrerat av det här tänkandet. Termen Frankfurtskolan är idag ganska laddad, vänstern kallar allt prat om den för nazistiska konspirationsteorier men det handlar om verkliga filosofer, som har skrivit verkliga böcker, och det är innehållet, dess inflytande på västvärlden i allmänhet och svensk invandringspolitik i synnerhet, som jag kommer att beröra.

När institutet bytte rektor till Max Horkheimer år 1930 bytte det också namn till Institutet för social forskning, och genom att förvanska Freuds teorier så försökte man ställa diagnos på det kapitalistiska postindustriella samhället, med hjälp av “kritisk teori”. Man sökte hitta det sjukliga i samhället som förhindrade Marx profetia om en övergång från det kapitalistiska samhället till det kommunistiska. Även om man på institutet inte längre var för den sovjetiska varianten av kommunism, så var man fortfarande för revolutionen, varför institutet senare stängdes av nationalsocialisterna då de fick makten. Många av de verksamma flyttade till USA där de fortsatte att försöka hitta patologiska orsaker hos det (förtryckande) amerikanska (kapitalistiska) samhället. De lade på så sätt inte bara grunden för den andra vänstervågen, det var i själva verket deras tankar som drev den i den riktning den kom att ta. Till sin hjälp har de i Sverige haft de som skulle vara arbetarnas företrädare - Socialdemokraterna och LO.

Idéerna spreds via universiteten där de här filosofernas verk kom att citeras av studenter i hela västvärlden. Även om studenterna bekände sig som marxist-leninister, trotskister och maoister, så var det från denna inriktning man tog metoden. När vi idag talar om identitetspolitik är det en direkt följdriktning av den grund som lades då. Denna skolas inflytande är långt mer omfattande än gemene man känner till, den utgör till och med grunden för dagens paradigm, och därmed även för den förda politiken.

Det enda sättet att ändra riktning i Sverige är alltså att ifrågasätta nuvarande paradigm och vara med om att skapa det nya på bättre och mer solid vetenskaplig grund. Det handlar nämligen inte om enskilda politiska beslut, och det gjorde det inte heller då 1975 när man bestämde att Sverige skulle vara mångkulturellt. Det kom ingalunda som en blixt från en klar himmel, manegen var då redan krattad sedan länge, och som de opportunister som Socialdemokraterna är – hoppade de på tåget.

Före andra världskrigets slut var det Tyskland vi ville efterlikna. När USA vann kriget så vände vi blickarna dit och apade efter i stort och i smått. Den svarta medborgarrättsrörelsen, studentrevolten, den sexuella frigörelsen, antikrigsrörelsen var antingen initierade eller starkt influerade av den här vänsterfilosofin.

Den ryska revolutionen hade inte spritt sig till Europa, människor var trogna sina landsmän, vår sammanhållning var för stor. Men den spred sig i andra riktningar, till Nordkorea, Kina, Kuba, Laos och Norra Vietnam. Somalia, Kongo, Benin, Etiopien, Moçambique, Angola, och senare Zimbabwe är länder som införde kommunismen. I Vietnam hade man delat landet, den norra delen var kommunistiskt och gerillakrigare ville att hela landet skulle införa kommunism. Kina och Sovjet stöttade den norra delen, medan USA stöttade den södra delens regim för att förhindra spridningen av kommunismen i Sydostasien.

Som alla krig har även Vietnamkriget en bakgrundshistoria, men skicklig propaganda gjorde att konflikten mellan Nord och Syd framställdes som ett folkets befrielsekrig av skickliga propagandister. Men FNL var ingen befrielsefront, de var gerillasoldater som bombade och utförde terrorattacker även mot den egna befolkningen, de är alltså terrorister och beter sig ungefär som PKK gör idag. Men i Sverige var den förenade FNL rörelsens påtryckningsarbete häpnadsväckande effektivt. Några få tusen aktivister lyckades påverka politiken tack vare massmedias skakande reportage från kriget (känns det igen?). Man lyckades skapa en stark vänsteropinion.

Den så kallade Fredsrörelsen var inte emot krig egentligen, den var emot USA. Man talade om imperialism, men man hade egentligen inget emot imperialism, det man hade något emot var amerikansk imperialism. Den sovjetiska var helt ok, så klart också den kinesiska, och resten av världen var man okunnig om. Den kunskap man hade var att det var fel på USA, vilket dessa filosofer varit bra på att föra ut i vidare kretsar genom metoden kritisk teori.

Den kinesiska revolutionens slagord hade väckt beundran hos de s.k. intellektuella, även i Sverige. Publicister, författare och kulturpersonligheter spred ideologin till de unga studenterna via Clarté och tidningar som Gnistan, Folket i Bild, Klasskampen och Proletären. Henning Mankell, Robert Aschberg, Stina Dabrowski, Göran Rosenberg och Jan Myrdal med flera var hängivna maoister. CH Hermansson och Olle Svenning med flera varma anhängare till Frankfurtskolan.

Faktum är att många av våra idag verksamma journalister var maoister. Det fanns även en falang Trotskister och även om vänstern var splittrad så blev det en smältdegel, där man inspirerades av varandras tankar. Frankfurtskolans Gramscis tankar om en tyst revolution, ett manipulativt övertagande över kulturinstitutionerna, Trotskys strategi entrism (infiltration av befintliga partier), och Maos termer födde idén om “den långa marschen genom institutionerna”, vilken tilltalade den mest inflytelserika Frankfurtaren Marcuse, som hängde på.

Vad som avses med frasen är att vänstern skulle ta sig in på alla samhällets institutioner och ta över det som kallades Hegemonin, det vill säga den “kulturella makten” som utövas av massmedia, undervisningsväsendet, och kulturinstitutionerna, (konst, teater mm). Hegemonin ansågs nämligen understödja det kapitalistiska förtrycket, vilket man skulle ändra på. Idag är de flesta medvetna om att man lyckats. Media, kulturinstitutionerna och universiteten är så pass vänstervridna att de tappat sin funktion att undervisa vid vissa fakulteter. Där är man mer i farten med att bana vägen för den sociala revolutionen, och längst har man kommit i Sverige. Vid Lunds universitet vittnar professorer om att politiska krafter satt i system att ange de som inte bekänner sig till den nya vänsterläran.

Redan 1965, alltså 3 år före -68 revolten, visade en undersökning att de flesta svenskar var emot amerikansk inblandning i Vietnam. För att inte tappa väljare gjorde Socialdemokraterna vänsterns frågor till sina egna. Finansminister Hjalmar Mehr förespråkade en mer aktiv vänsterpolitik och finansierade generöst den svenska kommittén för Vietnam med 20 miljoner. Den leddes först av Gunnar Myrdal, senare av Birgitta Dahl. Vänsteraktivisterna lät man sätta under den hemliga Informationsbyråns och SÄPO:s övervakning. Den så kallade IB-affären kom senare att avslöjas av Jan Guillou. Informationsbyråns syfte (IB) var från början att konkurrera ut kommunisterna från den fackliga verksamheten, och senare att hindra Sovjet från att ta del av amerikanska vapenhemligheter, därför fick inte kommunister militära befattningar. Det senare anser jag nog personligen är bra, man skall akta sig för ickedemokrater och bör hålla rent i alla riktningar i den vägen, men problemet med IB var att man använde olagliga metoder.

Allt handlar om makten över tillgångarna, och det socialdemokratiska partiet har lyckats roffa åt sig den största delen av kakan genom att vara taktiska opportunister. När USA återupptog sina bombningar -72 gjorde de en protestlista som 2,6 miljoner svenskar skrev på. Fem riksdagspartier ställde sig bakom, liksom självaste kung Gustav VI Adolf. Ledande svenskar (Erlander, Clarté), Palme, Nilsson etc.) förklarade för USA att den svenska Vietnampolitiken var ett nödvändigt led i att möta ”extremvänsterns” ökade inflytande på den svenska ungdomen. Förvisso låter det bra, men det är inte sanningen, eftersom det som skedde var att vänstern fick ytterligare inflytande på den förda politiken.

Det som skett i Sverige har pågått på flera nivåer samtidigt. Joachim Israel var om än inte knuten till universitetet i Frankfurt en av dess anhängare som ansåg det bäst att lämna Tyskland. Han kom till Sverige 1938. Denne Joachim Israel har haft ett starkt inflytande på svensk politik eftersom han kom att vara drivande i formandet av “den nya sociologin” här i Sverige. Sociologin är den “vetenskap” politikerna i Sverige grundar sin omvärldsförståelse på. Det är utifrån den som problemformuleringen sker, och det är utifrån den man försöker lösa samhällsproblemen. Det är också utifrån den man idag ömkar brottslingar istället för offren. Både Elisasson, Ygeman och Sahlin är före detta vänsterpunkare. Punkens senare diffusa revolt mot “samhället” är ett direkt arv från Frankfurtskolans kritiska teori, som gick/går fortfarande ut på att leta fel på samhället. Man vill bryta ned det för att idealsamhället skall resa sig som en fågel Fenix ur askan.

Det finns olika teoribildningar inom sociologin men dagens problemformuleringar är i hög grad byggda på Marx alienationsteori, och Frankfurtskolans samhällssyn. Joachim Israel hävdade att socialismen måste skaffa sig inflytande över samhällets alla institutioner. Han krävde att samhällsvetenskapen måste välja sida. Fortfarande idag ges Marx utrymme i kurslitteraturen. En del av sociologin utgörs också av kritisk analys (teori). Att Joachim Israels ambition har nått framgång behöver ingen som hängt med i debatterna tveka om. För att öka acceptansen för de socialistiska tankarna hos folket förändrar man språket, man byter ord. Det här sker hela tiden. Man söker styra det som kallas diskursen, det vill säga hur och vilka problem som diskuteras i det sociala rummet.

Åsiktskorridoren är en del av den rådande diskursen, liksom vilka ord som används, och här börjar det eskalerar allt värre för nu kontrollerar man också vilka ord som inte får användas. Vi får inte säga neger, och negerboll, trots att dessa ord inte haft en negativ laddning i Sverige, de reflekterar bara till färgen negra här. Men inriktningen kommer från USA och vi följer efter. Oavsett om en del människor lagt negativ värdering i ordet, så har det inte varit så i SAOL från början, man har däremot ändrat ordets betydelse år från år. Vi tar också lite egna initiativ i denna språkutveckling och lanserar ord som hen o.s.v. Hen var från början ett pronomen för de som inte kände sig som vare sig hon eller hen. Men ordet kapades och blev en del i den här skolbildningens aktivism för att bana väg för revolutionen.

Kom ihåg att Marx ansåg att övergången från den matriarkala klanen till den patriarkala familjen är ursprunget till allt helvete. För att socialismen skall uppstå så måste man bryta ned familjens sammanhållning. Man vänder kvinnor mot män, och barn mot sina föräldrar, man till och med fråntar föräldrarna makten över barnens uppfostran med genusdagis. Även kvinnokampen eldades på av den här inriktningen, vilket innebär att man gått från att kämpa för kvinnans likaberättigande på 60-talet idag har gått så långt att man ser patriarkatet, eller män i allmänhet, som förtryckaren. Istället för att stå emot den här vansinniga vänsterfilosofin så införde det opportunistiska socialdemokratiska partiet varannan damernas på sina partisedlar 1994 när kvinnorna hotade att bilda ett eget parti.

Idag är nästan varenda samhällsinstitution befäst av socialdemokrater. Vad Eliasson delvis gör på sin turné på myndighet efter myndighet är att han förändrar organisationen. De högre cheferna ombeds alla söka om sitt jobb, de får också komma med förslag på förbättringar, vilket såklart är en åsiktsregistrering. Med rätt åsikt återfås arbetet, med fel får man se sig om efter ett annat.

Den svenska invandrarpolitikens huvudarkitekt är socialdemokraten Kjell Öberg. Denna man född 1913 med dubbel arbetarbakgrund gjorde en lysande karriär. Han rekryterades som journalist redan som 23-åring. 1949 blev han pressattaché i Oslo, och sex år senare även i Washington, där han blev ambassadråd 1960. 1961 blev han ambassadör i Peking, men 1962 kallades han hem och fick ansvar för “Sverigebilden” utomlands. Gissa vilka idéer denne man hade med sig i bagaget ifrån sina utlandsvistelser? Att ange årtalet -68 som startpunkten på andra vänstervågen blir missvisande. Tankarna hade ju varit i säck innan de hamnade i påse.

Invandrarverket bildades av flera skäl. Ett av dem handlade just om Sverigebilden utomlands varför Kjell Öberg tillsattes som chef. Men det fanns flera motiv. Under tiden i USA hade Öberg via liberalismen blivit inspirerad av upplyftandet av minoriteternas rättigheter. Man började tala om att minoriteterna var offer för majoriteternas förtryck. I södra USA var givetvis de svarta förtryckte men Frankfurtskolans Marcuse hävdar att minoriteter är förtryckte per definition. Han gav sig också på toleransen, och menade att toleransen i själva verket var intolerant eftersom det var majoriteten som satte normerna. I och med det marxistiska arvet så ser man minoriteten som utsatt för förtryck av majoriteten. För att få igång revolutionen så måste man ta makten ifrån majoriteten. Hans texter hade inte till syfte att förbättra för minoriteterna, det var texter som syftad till att trigga igång revolutionen.

Givetvis tror deltagarna i den här kampen för minoriteterna att de kämpar för rättvisa. Först nu i denna den tredje vänstervågen blir det mer uppenbart vad som pågår. Minoritet efter minoritet dras in i detta och ställer större och större krav och rollerna har vänt, det är minoriteterna som förtrycker majoriteten. Majoriteten får backa bak med krav på kvotering. Kompetens och prestation, och till och med ärlighet och förnuft får backa bak till förmån för mångfald. Den som uttrycker något negativt om en minoritet anmäls och kallas till förhör. Minoriteterna har via vänstern tagit makten. Hur konstig den tanken än låter, så sker detta genom krav på att alla inrättar sig i de nya normerna och släpper både vetenskap, förnuft och logik. Det är inte längre X och Y kromosomer som bestämmer kön, det gör man själv. Är man heterosexuell och för kärnfamiljen så är man ond och skall krossas. Ingen vågar säga emot.

Jag hittade en 24-sidig artikel av Owe Ronstrom, professor i etnologi vid Uppsala universitet, som beskriver hur vår bild av utlänningar som de hette då, har förändrats via medvetna förändringar i språket (del av diskursen). Artikeln driver (med mina ord) tesen att invandrarna blev den nya samhällsklassen att rikta sig till. Artikeln handlar i första hand om hur synen på ickesvenskar förändras genom att förändra språket. Från att för 100 år sedan kallats utlänningar, till att kallas invandrare och ses som en svensk minoritetsgrupp, med egna rättigheter. När man attackerar Björn Söder idag, så bortser man från att dessa minoriteter själva arbetat igenom en särställning i Sverige. Såhär skriver Owe om efterdyningarna till medborgarrättsrörelsen i USA på 60 talet:

“Under parollen “Black is beautiful” började de nu i allt högre grad kämpa för egna värden och mål som inte nödvändigtvis delades av andra och detta ledde till stora förändringar i ekonomi, politik, utbildning etc. Det som kom att kallas “the new ethnicity” innebar en betydande omstrukturering av det amerikanska samhället efter etniska ideologier. Från många länder rapporteras om en “etnisk väckelse” under 1970-talet och det är möjligt att beskriva också utvecklingen i Sverige som en ideologisk förändring, där etnicitet kom att tävla med klass som grundläggande ideologi.”

Svenskarna trodde då som nu att arbetskraftsinvandrarna ville bli svenskar om de stannade här istället för att åka hem, men från politiskt håll visste man redan då hur starkt knutna invandrarna var till sitt hemland. Och i kölvattnet från den andra vänstervågens fokus på minoriteter började representanter från dessa kräva att politiken gjordes om. Mest aktiv var sociologen David Schwartz, en överlevare från förintelsen, som drev en stundtals hätsk debatt i DN under 60-talet. Men han var inte ensam och debattörerna menade att för att slippa att assimileras, krävdes ökade statliga insatser, dels genom direkt finansiellt stöd till minoriteterna, dels genom en officiell politik för ett pluralistiskt samhälle. och politikerna föll till föga. David Schwartz som var en varm anhängare av minoritetsbegreppet, hänvisade till internationella konventioner om minoriteters rättigheter. Han gav också ut antologin ”Svenska minoriteter”. Han drev frågor som rätten till egna kulturinstitutioner, framförallt egna skolor. En annan drivande i samhällsdebatten var estländaren Voldemar Kiviaed, som hävdade att;

“Assimilationsivrarna verkade i samma anda som ryssarna i Baltikum och att deras synsätt kunde även jämföras med Eichmans ‘slutliga lösning’, fastän i humanare form.”

Även Inga Gottfarb var aktiv i debatten:

“Målet bör, som David Schwarz påpekar, vara att invandrarna skall kunna förbli sina traditioner trogna. Vi skall inte assimilera dem, men hjälpa dem med anpassningen till svenska förhållanden, så de blir ‘annorlunda svenskar’. Vi har plats för och behov av olika kulturella grupper i vårt land. De ge vårt liv nytt innehåll.”

Denna Inga Gottfarb hade tagit en master i Social Science vid Columbia University vilket var Frankfurtskolans nya hemvist. Inga var med om att bygga upp Statens invandrarverk tillsammans med Kjell Öberg. 1966 blev hon expert i “Arbetsgruppen för invandrarfrågor”. Hon har också haft inflytande på Rädda barnen, som sysslar med att attackera mansrollen.

Artikelförfattaren skriver:

“Jämförelsen med framväxten av arbetarna som en social kategori (tidigare benämnd som maktfaktor min anm) berör också frågan “invandrare” som ett begrepp att hota eller identifiera sig med. För vilka är InvandrarSverige något skrämmande hotande. För vilka är “Det mångkulturella samhället ett mål att sträva efter?”

Som alla vetenskapliga skrifter är denna inte ställningstagande och därför desto mer tankeväckande. Författaren belyser det faktum att begrepp som invandrare är sociala konstruktioner som skapats, spritts och använts i ett speciellt historiskt sammanhang, av vissa bestämda grupper för vissa bestämda syften. Jag spinner vidare på detta eftersom vi nu på senare tid har vi gått från att tala om invandrare, till att tala om flyktingar och nu senare nyanlända, givetvis har också de ett speciellt syfte i vår tid, och gynnar en viss (politisk) grupps intressen.

Kjell Öberg är alltså den sociala ingenjören bakom beslutet att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle som fattades -75. Det var han som lyfte upp “den importerade arbetskraftens” behov och rättigheter på dagordningen. Vilket både hade sin grund i ideologi och taktik. Öberg hade insett att Sverigebilden utomlands i huvudsak förmedlades av utlänningarna som vistades här. Han och socialdemokraten Inga Gottfarb ovan gjorde den inventering som, visade att den utländska arbetskraften inte ville bli svenskar, de såg sig som utvandrare från sitt hemland. De visste nästan heller inget om landet.

1967 startade Öberg den statliga stiftelsen “Invandrartidningen”. Via invandrartidningen och dess frågespalt fick man en uppfattning om vilken situation invandrarna levde i. Man fick också veta att “de röstade fel beroende på bristande “information” från fackets sida”:

“Estländarna som var här blev folkpartister, förklarade en av mina medarbetare, Sven Reinans, på grund av fackets agerande.”

I intervjun som jag citerar från 1996 ansåg han att man var lika långt ifrån de politiska målen som sattes 1975. I den här tack och lov arkiverade intervjun hittar jag följande om kommunal rösträtt och valrättigheter för invandrare:

“Jag träffade Olof Palme […] någon gång 1974 och frågade om han inte kunde överväga detta. “Absolut inte”, sa han. Men inte långt därefter uppvaktade jag kommunminister Hans Gustafsson och han var helt med på noterna; det verkade som han redan var övertygad, innan jag träffade honom. Hur det nu hade gått till. Det pratades om en forskningsrapport från metallklubbarna i Västerås, som visade att om de invandrade arbetarna hade haft rösträtt, så skulle de ha röstat på socialdemokraterna.”

Då utlänningarna saknade kunskap om landet så författades en informationsskrift till “de nyanlända” vilken mötte hård kritik i remissinstansen, istället kom “Ny i Sverige. Handbok för myndigheter och enskilda om utlänningars rättigheter och skyldigheter”. Där kunde man läsa:

“Vårt sätt att leva ska vi inte söka tvinga på utlänningarna och heller inte ta ifrån dem deras eget. Anpassningen blir lättare om invandrarna kan förbli sina traditioner trogna (cit. i Öberg 1981:15)”

När Kjell Öberg valde att inte följa med i utflytten till Norrköping så drev han istället diskrimineringsutredningen 1978 – 1985. 1984 gjorde utredningen sitt slutbetänkande vilket döptes till ” I rätt riktning” En stor attitydundersökning visade att svenskarna hade blivit avsevärt mer toleranta i förhållande till invandrarna jämfört med ett decennium tidigare. Giftermål över de etniska gränserna var vanligare i Sverige än i något annat europeiskt land. På ort efter ort engagerade sig människor i utvisningshotade flyktingar. Men det blev inte som man tänkt sig, folket stretade emot. På frågan vad skulle man ha gjort annorlunda blir svaret:

 “Lagstiftat bättre. Och ingripit i lindan, när de främlingsfientliga rörelserna började visa sig. Sverige ratificerade FN:s rasdiskrimineringskonvention 1971 och förband sig därmed att förbjuda och avskaffa alla former av rasdiskriminering – vilket är samma sak som det vi kallar etnisk diskriminering. Men Sverige bestämde sig för att det inte behövdes något lagförbud mot rasistiska organisationer.“

Det här är intressant utifrån alla konspirationsteorier. Vi är inte viljelösa marionetter tack och lov. Den lag som diskrimineringsutredningen föreslog 1983, var konstruerad på samma sätt som jämställdhetslagen, vilket innebär att den klagande endast behöver göra sannolikt att diskriminering inte kan uteslutas. Därefter går bevisbördan över till arbetsgivaren, som har att visa att andra skäl var avgörande för hans eller hennes beslut. Men det lagförslaget stoppades alltså. 

Denna sociala ingenjör kontemplerar:

 “För mig är det ett mysterium att ett samhälle som var så likgiltigt och okunnigt som Sverige vid den tiden kunde frambringa Invandrarutredningen och med den idéerna till en progressiv invandrarpolitik. [……] Tidigare AMS-chefen Bertil Olsson var ordförande i utredningen och han var en man som avskydde långa möten. Han lyssnade på förslagen och sedan sa han “Vad säger Kjell?” Och när jag stödde dem, så blev det så.

Jag har ofta beklagat att vi var så vaga när vi skapade målen för invandrarpolitiken – jämlikhet, valfrihet och samverkan. [……] Samtidigt har politiker –[…] – förklarat att själva vagheten var en förutsättning för att riksdagen skulle anta målen. Hade vi exemplifierat hade vi inte fått igenom någonting. Nu röstade kanske riksdagen för ett slags allmän ospecificerad godhet.”

Man kan idéhistoriskt se beslutet om mångkultur som ett ökat socialt omhändertagande om man så vill. Arbetarklassen hade vuxit fram ur befolkningsökningen och industrialiseringen – det var en ny social klass. Liberalerna hade arbetat på att lyfta dessa arbetares position och möjligheter, och man kan se detta som ett steg till i den riktningen tagen av vänstern för att öka sin makt. De främmande, utlänningarna, blev en ny social kategori som fick egna resurser för att lockas till socialdemokratin. En av dem som bedrivit ett idogt lobbyarbete inför riksdagsbeslutet att man skulle “förbättra invandrares sociala och kulturella situation i Sverige”, och “skapa grund för solidaritet mellan infödda svenskar och de som kommer hit”, var Joachim Israel, som var en flitig gäst i debattprogrammen. Via sina böcker och sitt aktiva pådrivande under den andra vänstervågen -68 hade han gjort karriär och blivit professor i Sociologi vid Lunds universitet. Han kom till och med att författa undervisningslitteraturen, vilken Sarnecki hade vid sina sociologistudier ett par år efter åt, om nu nån undrar var Sarnecki fått sin världsbild ifrån.

Om någon fortfarande tror att vi bara har ett vänsterparti i Sverige så tror de fel. Bortsett från socialdemokraternas vänstervridning så är F! den nedkissade biografbesökaren Gudrun Schymans nya vänsterparti. Även om de inte får så många röster så är de en stark drivande kraft i den tredje vänstervågens agenda tack vare kultureliten och Frankfurtskolans påverkan på dagens paradigm. Om man undrar varför Södertörn har så många vansinniga idéer, så är det en utveckling av Frankfurtskolans kritiska teori. Man fortsätter bara att felsöka vår västerländska kultur och nu när man lyckats vända kvinna mot man, så har man i sitt flyttande av gränser kommit till den privata sexualiteten. Vänstern letar hela tiden nya vägar och förnyar sig därför ständigt. Grunden till miljörörelsen står också att finna hos Frankfurtskolans filosofer.

Grunden till Miljöpartiet lades av marxisten Joachim Israel tillsammans med dennes elev Per Gharton. Den tidigare folkpartisten Gharton hade disputerade i sociologi 1983 med Israel som handledare. Den teoribildning som tog sin början vid Frankfurtskolan har västerlandet i ett järngrepp. Via kritisk teori har man demoniserat och sjukförklarat all form av hierarki och ordning, så det enda som återstår är kaos, vilket Joachim Israel uttryckligen uppmuntrade till där vid sitt installationstal till professor, där han avslutade med ”All makt åt folket”. I ett mångkulturellt samhälle så är givetvis islamister, bilbrännare, våldtäktsmän, och kriminella en del av folket. Och att de är på väg att ta över makten hoppas jag ingen längre svävar i ovisshet om.

Västvärlden vaknar upp och undrar – vad här hänt med vår värld? Det som hände var att Socialdemokraterna blev desperata eftersom de tappade makt. De gick från att representera folket till att representera sig själva. För att öka få mer röster och behålla sin makt började Socialdemokraterna inkludera invandrarna och minoriteterna i folkhemstanken, trots att invandrarna inte själva såg sig som, och inte ville bli, svenskar. Propositionen som kom 1968 hette Riktlinjer för invandringspolitiken. 1975 hette den Riktlinjer för invandrings och minoritetspolitiken. Den senare hade föregåtts av Kjell Öbergs Invandrarutredning 1974 vilken satte de invandrarpolitiska målen till något så luddigt som jämlikhet, valfrihet och samverkan. Öberg säger själv tio år senare i en intervju att det gick förvånansvärt smidigt:

“Jag tror att det beror på att debatten under många år gällde de här abstraktionerna; man behövde inte ens vara i luven på varandra, utan alla höll med. Hade vi redan från början haft hetsiga politiska debatter om konkreta delar av invandrarpolitiken, då är det inte alls säkert att det hade varit lugnt …”

Så utan att det svenska folket förstod vad som hände så fattades beslutet att betala invandrare för att rösta på socialdemokraterna under förevändningen att man “borgade för en strävan att göra Sverige till ett föregångsland på invandrarpolitikens område” Vilka bevekelsegrunder de andra politikerna hade vet jag inte, men jag vet att de partier som skulle värna kulturen svek, även dessa av egenintresse. För socialdemokraterna innebar det möjlighet att skapa flera institutioner, fler “verk” och kunna anställa fler socialdemokrater och göra folket beroende av socialdemokratin.

Invandrarna var och är ett redskap i att omdana det västerländska samhället i sin egenskap av att vara en minoritet. Tidigare nämnda Kjell Öberg var en nyckelfigur i införandet av det nya språkbruket, och invandrarbegreppet lyftes i huvudsak av människor i och runt statsapparaten. Syftet var att påverka den allmänna opinionen i önskad riktning. Det här är alltså 30 år före Barcelona-avtalet. Att man valde att pusha just för ordet invandrare beror på att Wilhelm Mobergs böcker, varav en av dem hade titeln Invandrarna hade kommit ut i nytryck i stora upplagor på 60-talet och var något som fanns i var mans medvetande – på 10 år hade de sålt i 2 miljoner ex. Och 1971 blev böckerna film, med storstjärnor som Max von Sydow och Linn Ullman.

David Schwarts blir ofta demoniserad i analyser av detta politiska skeende men även om han var drivande när det begav sig så såg han senare problemet med invandrargruppers ointresse för det svenska. Från en insändare, i DN. Källan här är Professor i etnologi Karl – Olov Arnstberg så jag vet inte exakt årtal men det lär ha varit på senare tid:

“Landets levnadssätt, liksom dess kultur över huvud taget, saknar attraktionskraft på invandrare och flyktingar med avvikande kulturer och traditioner. Detta är än mer allvarligt eftersom det bland de utrikes födda finns grupper som efter flera decenniers vistelse i landet, ofta i starkt socialt och etniskt segregerade bostadsområden, fortfarande inte delar det svenska samhällets demokratiska grundvärderingar.”

Denna Schwartz påpekade också att det trots invandrarnas önskemål från de etablerade minoriteterna aldrig någon sakkunnig eller expert med i de utredningar som tillsattes i olika frågor på 1960-talet.

Det är lätt att mot bakgrund av kaoset i Väst börja leta efter en syndabock, eller en “evil villain”, men filosofer driver vår förståelse av världen, de färgar av sig på kulturen. Hasse och Tages filmer är ett exempel på det. I sammanhanget har särskilt Släpp fångarna loss, det är vår, påverkat hur vi ser på brottslingar. Unga människor läser inte filosofer, de går på bio. Vanliga människor läser inte heller filosofer, men det gör opinionsbildare, om än i mer lättsmält form. Dessa i sin tur förmedlar tankarna till kultureliten, vars osjälvständiga narcissism gör att man synkroniserar sig för att stanna kvar i rampljuset och fortsätta bli bekräftad.

Konsten blir inte längre ett personligt uttrycksmedel utan ett sätt att försörja sig, varpå konsten blir ett medel för att indoktrinera idéerna hos folket. På så sätt integreras de nya tankarna i kulturen, och därmed blir helt förryckta tankar en hel kulturs allmänna tankegods.

Tidigare nämnda Joachim Israel har i allra högsta grad varit bidragande till detta. Tillsammans med sin fru var han drivande i införandet av ett förbud mot barnaga, och man skall givetvis inte kasta ut barnet med badvattnet, man ska inte slå barn. Det är en bra lag, nödvändig till och med. Men inom denna teoribildning så går man till extremer, och Joachim Israel förespråkade dess motpol: Fri fostran.

Han var såklart inte ensam. Frankfurtskolan angriper alla former av struktur, och såg alla normer som ett uttryck för förtryck. Respekt för auktoriteter, regler och till och med kunnande och kompetens, har dragits in i det här. Särskilt av de franska vänsterfilosoferna som kom i skolans kölvatten och lade grunden till postmodernismen. Idag har man lyckats uppnå en i det närmaste total normupplösning, och varje försök att återupprätta våra värderingar och någon form av ordning bemöts av tokvänstern med aggressiva attacker och tillmälen. Men det är inte bara ett skällsord för dem, det här är något de tror på.

Jag hade tänkte att avhålla mig från att gå in på detaljer, men saken är den att man inom denna teoribildning plankade Freud för egna syften. Efter andra världskriget förfäktade man att vissa mänskliga egenskaper gjorde människor predisponerade för fascism. 1950 publicerade Frankfurtskolans Teodor Adorno boken The Authoritarian Personality där han hävdade att vissa tankar och åsikter var tecken på psykologisk svaghet och en potentiell risk för samhället. Man menade därför att åtgärder måste sättas in på ett tidigt stadium för att motverka att samhället gick i en fascistisk riktning. Helt plötsligt blir det förståeligt varför vänstern ser sig som gatekeepers och att de anser att de har en viktig uppgift i att hindra partier som är för lag och ordning i samhället. Men det stannar inte där. Precis alla auktoriteter i det västerländska samhället har sjukförklarats på samma sätt.

Även den som inordnar sig under auktoriteter sjukförklarades. Allt annat än att vara helt likställd ses som ett tecken på den auktoritära personligheten, vilken vara medlöpare till den fascistiska staten. Stollen Arnstad tror på det här på fullt allvar. Det finns mycket forskning som nyanserar bilden, man har bedrivit många studier om vad som får människor att “bara lyda order”. I verkligheten är det så att dominanta människor är de som vågar gå emot, men det stämmer ju inte med ideologin som har pekat ut alla strukturer, alla hierarkier som onda, och den här filosofiska inriktningen förkastar ju förnuft, vetenskap och logik, och dess slutsatser har blivit dogmer som det inte finns på kartan att ifrågasätta.

I skolan har detta medfört att eleverna tagit över fullständigt. Rektorerna som skulle vara den auktoritet som relegerade elever som inte kunde uppföra sig, gör nu tvärtom. De ber istället lärarna säga upp sig, av rädsla inte bara för klanen men också medias dom. Man har tappat alla proportioner när man låtit de här tankarna få fäste. Lärare som utsätts för allvarligt fysiskt våld uppmanas att säga upp sig för att man inte vågar gå emot den här “värdegrunden”, som ingen riktigt vet vad den innebär men som alla fattar att man inte får gå emot.

Det här är riktig avancerad social ingenjörskonst. Den här skolbildningen och dess kölvatten har gjort att den moraliska kompassen är helt åt helvete. Nu anser vi att all form av auktoritet är att kränka elever. Lärarna är bakbundna och får brutna armar och anmälningar om att de är rasister istället för äpplen av barnen. Klanerna har tagit över skolorna med det av nymarxister invaderade skolverkets goda minne. De Jesusliknande invandrarna är ju ändå offer för lärarnas förtryck. Hur bisarr vänstern är illustreras av hur hårt den angrep Jan Guillou som 2009 reste runt med Sverigedemokraterna och deras partiledare Jimmie Åkesson på opinionsbildningsturné.

I en artikel i en intervju i ”dagens arena” beskriver man hur Guillou “genomgick en genomgripande förändring” under resan:

”Jag träffade på ett helt annat parti än jag hade väntat mig. Jag hade kvar bilden av bilden av Sverigedemokraterna som nåt slags skinnskallar och rasister, men det är de inte längre. Det var en överraskande kunskap”[….]”Jag är för mycket gammelgädda för att bli lurad.”

Vänstern sjukförklarade detta inhämtade av kunskap, liksom man sjukförklarade Guillou själv som man ansåg var utsatt för en “normaliseringsprocess”. Och ja, Guillou ville inte bli utfryst så han rättade in sig i ledet.

Övergången från att tala om i termer av att kapitalismen förtrycker proletärerna, till att indoktrinera oss i att det odefinierbara “samhället” trycker ned folket gick smidigt och obemärkt. Inte många förstod av revolutionen påbörjats i det tysta, och att vi omedvetet anammar Marx tänkande i mycket högre grad än vi anar. Vi har lydigt gjort oss av med prästerna. Vi har idag bytt ut att se Jesus som en helig person, mot att i det närmaste ödmjukt tillbedja flyktingarna, Jesusbarnet har bytts ut mot flyktingbarnen, att en hel del av dem inte är barn spelar mindre roll. Vi har försökt göra oss av med militären i pyramiden, och lyckats till stor del. Budgeten är nedbantad och verksamheten är genuscertifierad så det blir viktigare att ingen minoritet känner sig kränkt än att försvara landet. Vi har också gett oss på polisen vilka utpekats till maktens lakejer och indoktrinerade människor som Kakan hävdar på fullt allvar att ”all cops are bastards” och att polisen skall sluta gnälla om Malexander.

Frankfurtskolan vinner mark i denna tredje vänstervåg. Det är samma marxistiska maktanalys, det är samma kritiska teori, samma attack på det existerande samhället, det är bara diskursen, det vill säga terminologin som ändras. Man använder inte längre socialistiska termer inom kriminologin och sociologisk “forskning”. Man talar inte längre om proletärer och borgare, man talar om olika socio-ekonomiska grupper. Men man har samma maktperspektiv, och man ser de lägre i samhällspyramiden som utsatta för förtryck från de övre. Deras lägre position är helt utan egen förskyllan, och beror inte på personliga egenskaper utan på att resten av samhället hindrar dem från att förbättra sin situation.

Om det inte går bra för invandrare så är orsaken givetvis diskriminering och rasism. För att ändra på det måste man sätta in politiska åtgärder för att hjälpa kriminella, och andra som inte presterar upp på samhällsstegen. På så sätt skapar Socialdemokraterna ett behov, och på så sätt får man kontroll, och lyckas behålla sin makt. Massmedias journalister är till huvuddelen vänsteranhängare marinerade i klasskampen. De har sedan de tog över nyhetsredaktionerna systematiskt odlat bilden av polisen som inte bara onda våldsverkare, utan också som maktens lakejer mot det egna folket. Med andra ord så framställs de som förtryckare och varje ingripande som kräver det minsta våld förstoras så att polisen framstår som de brutala fascister ideologin har utmålar dem som.

Man bortser helt från vad som föregått ingripandet. Yrkesmännen objektifieras och förlorar därmed rätten till egen säkerhet och rätten till att behålla och värna livet. De misstag och missförstånd som sker beskrivs inte som olyckliga undantagstillstånd utan man tillskriver polisen en ond agenda. Ganska systematiskt så framställs även väktare, som skall skydda oss, som brutala sällar som älskar att puckla på medborgare. Man bortser helt från att deras roll i en demokrati är att skydda medborgarna från att utsättas för brott. Inympandet att samhällets botten, invandrarna, (trasproletärerna) är offer har gått som en dans. Särskilt när man fick nys om Norrmalmspolisens piketer för att bekämpa gatuvåldet så lyckades man via det mediala trycket helt bakbinda polisen.

Att ordningsmaktens våldsanvändning syftar till att skydda medborgarna mot värre våld saknar helt betydelse för de indoktrinerade journalisterna som deltar i masshysterin. Man saknar helt proportioner, och reagerar istället på triggers, där det blir allvarligare att använda fel ord än att begå kriminella handlingar. Språket är numera viktigare än handlingen för dessa ideologer. Vid det här laget så har ideologin lyckats frånta ordningsmakten sin egentliga funktion att bevara lugnet. Vi närmar oss i rask takt kaos.

Detta är ingen slump. Ideologin har nått våra sinnen och sjukförklarat alla typer av våld. Den som bär hand på någon ses som förtryckare, rentav fascist och ond helt oavsett om det är ett instrumentellt våld för att skydda medborgare från värre våld. Detta är ett direkt arv från Frankfurtskolan. I sin iver att förhindra ett nytt folkmord genom att attackera vad man utsett till förtryckande strukturer, så har man själv blivit den förtryckande struktur man menade sig bekämpa. Med den här bakgrunden i botten och den här teoribildningen så tror man att grovt kriminellas verksamhet beror på samhällets förtryck och att dessa är offer som måste skyddas mot människor som är defekta (auktoritär personlighet) Insmetat i det här så är man lärd att se kriminalitet som en revolt mot förtryckarna. Tokvänstern ser alltså inte de kriminella som problemet, i deras värld är de offer för problemet = det förtryckande samhället. Under bilbränningsperioden 2013 även kallad “Upploppen i Husby” så citerade Andres Lokko Martin Lurher King. A riot is the language of the unheard. Vidare Lokko:

“Skälen bakom alla brända bilar och en till synes helt oplanerad liten revolution som börjar löpa genom landets sämre bemedlade förorter är faktiskt inte alls ogenomtänkta. Det är bara något som händer när man har fått nog, när man har insett att inte en jävel lyssnar på vad man själv tänker, vill och hoppas.

När man är så in i vassen nedtryckt i skorna att det man bara vill är att någon ska se en.”

Vissa av vänstertänkarna inom Frankfurtskolan har hävdat att man skall elda på den här verksamheten för att påskynda revolutionen. Det var vad som skedde i kölvattnet av medborgarrättsrörelsen i USA. Och som vi idag ser i BLM allt mer aggressiva framtoning. Än så länge är det mest universiteten som driver linjen att alla icke-vita är offer, och vita är förövare. Det är mest aktivistiska grupper som kräver mansfria festivaler, och safespaces där vita inte är välkomna, tro mig, om denna grupp blir tillräckligt stor så kommer Socialdemokraterna ta den än mer under sina vingar. Än så länge ger man dem bara statliga bidrag men Socialdemokraterna och övriga partier struntar i landet och folket, den enda agenda de har är att locka och behålla väljare. Det man säger till folket handlar om att presentera det man redan bestämt på ett sätt att folket inte protesterar. Därför har man sålt in den senaste invandringen till Sverige med tal om att de skulle vara högutbildade flyktingar som flyr från kriget i Syrien. Syrien är inte ens i regelrätt krig.

Vi har alltså inte mångkultur av vare sig humanitära eller ideologiska skäl. Vi har heller inte utanförskapsområden för att det inte går att göra något åt dem. Vi har utanförskapsområden för att S, V och Mp vill ha väljare, och för att de andra partierna inte har något egenintresse i att sätta emot. Bilden nedan från politikfakta visar S, V och Mp:s starkaste fästen i landet. Är det en slump att det är no-go zoner som hålls av klanerna. Om man spinner vidare på Owe Ronströms artikel så verkar klanerna vara vänsterns nya väljarbas.

Det var nyheter för mig exakt hur cynisk man är för att smörja det egna kråset inom Champagnevänstern. Problemen med invandring har varit kända sedan -60 talet. Myndigheterna insåg redan då att de allt fler invandrarna var ett problem och ett hot mot ett stabilt samhällsutveckling. De studier man gjorde i början hade till syfte att inlemma invandrarna i folkhemmet och i Välfärds-Sverige. Med ökade problem så har forskningen intensifierats och det finns nu speciella forskningscentra eller forskargrupper vid samtliga större universitet i Sverige och invandrarlitteraturen är väldigt stor. Problemet är att myndigheterna väljer vem som får anslag och till vad. Man är inte intresserad av sanningen, man är intresserad av att befästa sin makt. Tidigare nämnda Owe Ronström om rapporterna och litteraturen:

“Genom att bygga på varandra och vara oupplösligt inflätade i varandra framstår de i all sin olikhet ändå som likartade. De använder sig av en rad gemensamma konventionella grepp på många nivåer: ämnesval, disposition, inriktning, språklig stil, illustrationer, retoriska former, stående uttryck. Vissa ord, begrepp, metaforer, […..] en bestämd förståelseform finns därmed inbyggd i texterna från början.”

På icke-akademikersvenska så står där att alla studier är byggda på samma problemformulering, och den bygger som jag visade på den här vänsterfilosofiska inriktningen att kriminella är offer. Därmed är man från vänsterns sida totalt ointresserade av forskning som motsäger sig ideologin. Den forskning som privatpersonen P Jonasson gjorde på sin fritid som visade invandrargruppers överrepresentation vid våldtäkter avfärdar Sarnecki:

“Personen som har skrivit den har ingen erfarenhet av att göra den typen av studie. Han har gjort den väldigt amatörmässigt. Den är väldigt vinklad, han säger själv att han är hängiven sverigedemokrat. Han säger att han räknat utifrån objektiva utgångspunkter, men det låter sig inte göras för de vetenskapliga frågor man ställer är alltid färgade av vad man har för utgångspunkt.”

För gemene man låter det här såklart rimligt, men det kommer från Derrida som utformade en sorts litteraturkritik som gick ut på att dekonstruera texten. Det här är något som inriktningen tagit fasta på. Istället för att bemöta det som påstås så ger man sig på dess stöttepelare och försöker frånta dess legitimitet. All forskning kritiseras utifrån begreppen validitet och metod, här finns inget att anmärka på hos Jonassons forskning, alltså går man på person och använder dekonstruktion, men det hela blir urlöjligt när det kommer från Sarnecki som är urtypen för hur en marxistiskt färgad sociolog tolkar sin omvärld. För ja – Sarnecki är sociolog, och inte kriminolog. Att han får uttala sig är av taktiska socialdemokratiska skäl.

Annan mer seriös forskning säger att socioekonomiska förklaringsmodeller inte håller, att när man räknar bort dessa faktorer så kvarstår problemet. Brottslighet verkar snarare vara en kombination av gener och uppfostran men Sarnecki kan han inte släppa sin religion, för det är vad den här inriktningen har utvecklats till. Nu senast i UG angående våldtäkterna så landade han i den moderna eufemismen för kapitalismen – patriarkatet. Det gick undan men men det var det han sa. Verkligheten har kommit ikapp det här paradigmet. Deras verklighetsbeskrivning håller lika lite som Marx. Det är dags att slänga Marx på historiens sophög en gång för alla. Han hade inte rätt i någonting.

Jag vill avsluta med Charlie Weimars som hoppade av sitt chefsjobb på Europaparlamentet i Bryssel med orden (i urval):

“Vilket Sverige kommer vi att leva i år 2050? I vilket samhälle, i vilken civilisation? Frågan är inte retorisk. Den är högst verklig och handlar om hur vi kommer att se på varandra och på staten, och om våra döttrars fria rörlighet i det offentliga rummet.

Jag är bosatt i Bryssel där två kommunfullmäktigeförsamlingar, Anderlecht och Molenbeek, i senaste kommunvalet 2012 fick varsin ledamot från det islamistiska partiet Islam. Deras program innehöll då halalskolmåltider, islamiska helgdagar, samt rätten för flickor att bära huvudduk i skolan. I oktober stundar nya kommunval och partiet Islam ställer nu upp i 14 av Bryssels kommuner, samt i andra städer. Denna gång vill de bland annat ha separata offentliga transporter för kvinnor och män. Efter valet 2012 uttalade sig partiets ordförande i media om att islamiseringen av Belgien nu är i gång, det kan ta flera decennier, kanske ett sekel, men hans slutsats var klar: Belgien kommer att bli ett shariastyrt land.”

När Löfven står och säger “Vi har varit naiva” så ljuger han. Man har vetat och man vet, men maktbegäret har gjort att de struntar i det folk de var satta att styra. All makt har gått ut över folket som Michaël Lehman brukar skriva. Det enda politikerna har varit naiva om är att de underskattat islams mål att göra hela världen muslimsk. Vad kommer att hända när man lyckas bilda ett islamistiskt parti (man har redan försökt i Sverige och föll på en teknikalitet), och väljarna går i strömhopp över från de etablerade partierna som redan är infiltrerade av islamister. Även muslimer kan läsa vänsterfilosofer, även muslimer kan lära sig om entrism och den långa marschen genom institutionerna. De kommer bli en stark maktfaktor att räkna med, och som citatet visar, så kommer deras procentandel öka för varje generation. I moskéerna radikaliseras både andra och tredje generationen. Bilden ovan är inte mitt skräckscenario, det är deras målbild. Jag tror inte de kommer lyckas, alltför många i öst kan sin historia. Kanada och USA har vaknat. Slaget står i Europa.

För varje människa som kan matematik och har en aning om Sveriges demografi så ökar medvetenheten om att vi svenskar med vår kultur som våra förfäder byggt upp under mer än tusen år, har sålts ut av de korrumperade socialdemokratiska partiet., och riskerar att dö ut. Inte genom blodigt krig, utan för att vår egen nativitet är för låg i förhållande till immigranterna. De andra i “sjuklövern” har inte lyft ett finger för att förhindra det, tvärtom så har Moderaterna till och med bejakat det. Kristersson menar att kriminaliteten är här för att stanna. Carl Bildt hävdade där i Rinkebys folkets hus att:

“…den friktionsyta som uppstår betyder oerhört mycket för att vitalisera det svenska samhället…”