I en skamkultur där prio ett är gruppens överlevnad finns inte plats för individen, än mindre dess känslor. Man kan inte förstå någon annan om man inte förstår sig själv.

När PJ Anders Linder bloggar om domprosten som störde Thomas Gürs seminarium genom att ringa i kyrkklockorna så drog jag mig till minnes att jag skrivit om en präst i Visby.

Det har pratats en del om Özz Nûjens familj och det faktum att förundersökningsprotokoll visar att hans far och syster 2015 betalat sammanlagt 85 000 kronor till terroristen Rakhmat Akilov. Det finns ju många skäl att ifrågasätta dessa utbetalningar, även helt orelaterat till terrordådet.

Vad Jordan gör så excellent är att han med stort manligt tålamod, på ett systematiskt vis, dekonstruerar den här kvinnans angrepp. Han benar ut diskussionen. Han säger nej, han visar vägen, han ställer krav på intellektuell hederlighet. Han gör henne medveten om att hon som kvinna inte är det offer hon utger sig för att vara. Han får henne för en kort stund att se, att i situationen är hon inte offer… Tvärtom är hon förövaren. Bingo!

I dagens politiska paradigm talas det om främlingsrädsla som om det vore något sjukligt. Men rädslan för det främmande och värnandet av den egna gruppen är det som gjort att människan, och olika folkgrupper, har överlevt genom historien. Det är en del av våra instinkter att vara skeptiska mot det som vi inte känner igen som tryggt och bekant.

De gamla sanningarna om orsaker till sexuella övergrepp, och vem förövaren är, gäller inte alla kulturer. Hedersvåld mot kvinnor handlar, som föreningen Kathoon påpekar, inte om våld i nära relationer. Sexuella trakasserier och våldtäkter handlar i de flesta fall heller inte om enskilda störda män som söker makt över en enskild kvinna, utan det handlar om kulturella normer som delas av den kulturella gruppen.

Allt som driver på revolutionen är bra för en socialist, och alla som kan tänka sig rösta på Socialdemokraterna är bra. I “orten” röstar man dock ofta inte i särskilt hög utsträckning. Kulturarbetarna är hjärntvättade i vad de ska tycka och känna. Men de som kallar sig professionella, som arbetar med det här, hur tänker de?

Man kan tycka att historia är tråkigt, men utan att veta var vi varit, så vet vi inte var vi är på väg. Det går heller inte att tala om kulturmarxism utan att förstå vad marxism är. Ska man dekonstruera PK-ismen så måste man studera dess beståndsdelar, och det är verkligen så att Marx har ett skrämmande stort inflytande på vår samtid, trots att vänstern är liten rent partipolitiskt.

Ett sätt att öka sin makt är att utse syndabockar. Någon får bära det onda (svart) så att man själv, eller gruppen, kan få vara vit (ren). Syndabocken är någon vi bokstavligen offrar, eller stöter ur gemenskapen, för att frälsa oss själva.

Mot Visby och Gotland. Som på så många andra orter där det byggts asylboenden har gotlänningarna fått se sina områden förändras. Från trygghet till oroligheter, där kriminalitet, sexuella ofredanden och våldtäkter har ökat.

Samtidigt som allt detta på Gotland drog igång så har “någon” aktivt försökt sabotera yttrandefriheten i Sverige. Om dessa händelser har samband vet jag inte. Men Flashback är Sveriges största diskussionsforum med över en miljon registrerade användare, och har säkert dubbelt så många läsare, och över 55 miljoner inlägg allt som allt. Det är alltså en ganska stor procent av Sveriges befolkning som läser där.

Vi svenskar är ett folk som värnar de svaga. Vi angriper inte svaga, vi värnar dem. Vi börjar nå vägs ände nu. Vi som folk vill inte höra mer, vi vill ha ett tryggt Sverige, där man kan släppa ut sina barn, djur och tonåringar och förvänta sig att de kommer helskinnade hem. När vi så för höra att inte ens en rullstolsbunden kvinna är helgad, så är måttet rågat.

Allas lika värde gäller egentligen inte, utan de som tror sig goda offrar andras människors liv i en vision som Europa helt tappat kontrollen över. Många av de immigranter som kommer till Europa respekterar inte oss över huvud taget. Vi är inte deras bröder och jämlikar utan världen är till för dem, och vi står i vägen.

Journalister vill ha en bra story. Det räcker inte att sakligt berätta vad som sker, utan de vill skapa en berättelse, en slags kortnovell för känslor att identifiera sig med. Det är det som drar läsare; en bekräftelse eller en sensation.

Jag har en facebookvän som varit något så imponerande som frivillig i kriget mot IS i Irak. Han gör det män alltid har gjort genom historien - han står upp för rätt och fel. Män har också genom historien tagit kommandot och stoppat de människor som skadar andra, även med våld om så krävs. Våld anses av feminismen idag som något fult, och de gör sitt bästa för att uppfostra bort det hos unga män. Men våld är vare sig ont eller gott, det beror helt på hur det riktas och används.

Även om media lyft på locket så vill ingen att vi svenskar skall veta vad som verkligen händer i det här landet. Övergreppen på festivaler/konserter har ökat med 1000 procent. Vissa poliser vågar säga sanningen, det vill säga uppge etnicitet på förövarna. Men ledningen svarar med "tafsa inte armband".

Den feministiska ståndpunkt som gång på gång ges en arena presenterar en sanning som inte ens är konsekvent och genomtänkt. Därför kan man samtidigt från feministhåll förfäkta att man måste ändra mansnormen och machokulturen, och sedan när det börjar visa sig att det finns värre förövare än CIS-män ändra sig till att det inte handlar om kultur utan bara om män i största allmänhet.

Trots mitt extremt manliga yrke i de värsta av professioner så har jag ingen erfarenhet av infantil machodyrkan. Jag förstår inte ens som kvinna, och därmed “offer”, vad de pratar om. Det är mindre än 1% av männen i Sverige som begår övergrepp. De som gör det anses sjuka av resten av manligheten. Övergrepp är inte norm - de är undantag. Varför tas det upp som ett huvudproblem i Sverige?